Hej vänner, förlåt för min usla uppdatering här, men har inte haft lusten till att skriva något. Det har nämligen varit rätt mycket som har hänt sen sist. Men inget vi behöver gå in på mer än nödvändigt. Men är lite saker som hänt min vän.

Idag var det alla hjärtans dag. Firade ni den? Jag och Timmy firade inte överdrivet mycket. Vi känner båda att det är en rätt onödig högtid. Om man älskar varandra ska man visa det varje dag och inte bara på alla hjärtans dag. Så vi har typ inte gjort något speciellt alls idag. Myst, sett serier varit ute och gått en långpromenad med Casper. Inte mer än så.

Just nu sover Timmy, han ska upp och jobba tidigt imorgon. Jag borde också sova för har tid hos psykologen halv 9. Men min hjärna är som alltid på högvarv och vill göra allt förutom att sova just nu. Suttit i en timme och kolla på olika recept och saker. Jag kan inte laga mat överhuvudtaget. Mat är inget som vanligtvis intresserar mig. Det har sen barnsben alltid varit ett måste och inget annat. Men av någon anledning så känner jag en sån lust att lära mig laga mat efter recept. Riktig mat, med roliga ingredienser och smaker. Och inte bara ris med passerade tomater från ett tetrapack som sen blandats ihop utan någonting mer. Min mat är den tråkigaste maten som finns. Men det är nog för att jag är rädd för mat som har många ingredienser. För det innebär fler kalorier.Och det skrämmer mig så mycket.

Min ätstörning hindrar verkligen mig så jävla mycket. Jag vill så gärna kunna laga rolig mat, äta mat med fler ingredienser, uppleva nya smaker, texturer, kombinationer. Men är så rädd för att jag ska tappa kontrollen. Rädd att jag ska äta för mycket om det blir en maträtt som är för god. Min hjärna skriker att jag förtjänar inte god mat. Jag förtjänar inte ett skit. Jag ska plågas. Straffas. Dag ut och dag in. Men jag är less på detta. Less på att inte våga äta.

Less på att vara sjuk. Men samtidigt är jag rädd. För vem är jag egentligen utan min ätstörning? Den har varit en del av mig så länge att jag inte vet hur en normal människa äter. Jag har ingen annan identitet än den smala vännen. Det är den enda jag är. Jag har ingen annan personlighet. Eller har jag det? Jag vet inte. Jag vet inte mycket alls faktiskt.

Har sen ca 1,5 vecka tillbaka kännt ett tvång från min ätstörning som har gjort att jag begränsat mitt kcal-intag till 500 kcal/dag. Vet att det absolut är för lite. Att det är farligt och shit. Men jag orkar inte bry mig om min hälsa längre. Jag kan bara fokusera på att få siffrorna på vågen att bli lägre och lägre. Och jag märker resultat så mycket fortare nu. Gått ner ca 2 kg på en vecka. Mitt mål ligger just nu på 49. Idag stod vågen på 49.8 Mindre än ett kilo kvar innan jag når mitt mål! 

Timmy och Liam har varit borta hela veckan så det finns inget som hindrar mig i detta just nu. De vet ingenting om mitt extremt reducerade matintag jag haft under veckan. Hatar egentligen att ljuga för dem. Speciellt att ljuga för Timmy. Men när man är så fokuserad på viktnedgång som jag är just nu så finns inga skuldkänslor för att det påverkar andra. Man stänger av såna känslor. Kanske inte är så för alla. Men vet att min ätstörda vän har samma tankemönster.

Ibland är det skrämmande att ha en person som är som ens kopia i allt. Samma tankar, sjukdomar, diagnoser. Men samtidigt är det, som jag skrivit innan, skönt att ha någon som förstår till 100% hur man mår. Tvillingsjälar i mörkret.

Ledsen för att min updatering här suger som fan. Men är fortfarande inne i en sån sjukt jobbig period med mitt mående. Försöker klara av dem mest grundläggande sakerna i livet som typ att ta hand om djuren och mig själv typ. Mer orkar jag inte göra just nu. Timmy och Liam har fått ta det mesta ansvaret här hemma, vill inte lägga allt på dem. Men orkar inte hjälpa till överhuvudtaget just nu.
Sitter just nu med sån grov ångest pga min ätstörning. Jag hade skött mig så jävla bra under veckan. Hade gått ner typ 1kg och var så jävla stolt. Men idag var det mello, och Timmy hade gjort kladdkaka. Och jag fick en hetsätningsattack och åt asmycket av den. Nu ligger jag och mår skit. Känner mig så äcklig. Fet. Oattraktiv. Fyfan att jag inte kunde stå emot.. Jag är så arg på mig själv. Arg på Timmy, trots att han inte tvingade mig äta. Arb bara för att ha satte fram frestelsen. Han försöker trösta. Men han förstår som vanligt inte helt varför jag mår skit över en sån sak. Det är få människo som gör det. Jag har basicly bara en enda vän som förstår det där. En enda person som förstår precis den ångesten man får då man misslyckas så med sn kamp mot perfektion. Ibland känns det dock som att man är helt ensam i världen.

Spydde såklart upp så mycket jag kunde av den där kakan. Med tårfyllda ögon lät jag det där sötsliskiga giftet försvinna ner i toaletten. Jag är egentligen ingen person som är ett fan av att spy. Försår mig inte på bulimiker. Men nöden har ingen lag känner jag. Ville bara bli av med giftet så fort som möjligt innan det var försent.

Vill egentligen ut och gå en milslång promenad. Träna bort allt liksom. Men är för rädd för att gå ut såhär sent. Skulle väl bara sluta med att jag blir typ rånad eller våldtagen eller nåt shit. Och Timmy och Liam orkar inte hänga med. Suck.

Imorgon ska jag fasta hela dagen. Rösten i huvudet har sagt det. Måste straffa mig själv. Måste straffa äckliga mig..